Bakgrund inom konståkningen och arbete som koreograf.

Jag heter Thyra Spitzenberger, är 22 år gammal och kommer från Karlskrona och konståkningsklubben Karlskrona ASK. Jag har varit aktiv konståkare sedan fyra års ålder och åkte fram till att jag var 19 år. Under min aktiva karriär tävlade jag i Elitserien från 2016 fram tills att jag slutade med sporten 2023.

Jag har en stor passion för konståkning och började redan i tidig ålder arbeta som tränare i min hemmaklubb. Året efter studenten arbetade jag som heltidsanställd i KASK och sedan jag flyttade har jag fortsatt min roll inom klubben som tränare och koreograf, både på träningar, tävlingar och sammandrag.

Under somrarna koreograferar jag flera av åkarna i Karlskrona ASKs program. Den senaste tiden har jag framför allt gjort koreografi för åkare i system 2 och 3, men jag har sedan tidigare även erfarenhet av att skapa program för åkare i system 1.

Vad är koreografi för dig och vad tycker du gör att ett program verkligen fungerar?

För mig är koreografi en mycket viktig pusselbit inom sporten och något som bidrar till att skapa helhetsintrycket av dig som åkare. Tack vare min tidigare erfarenhet som aktiv åkare förstår jag vikten av konståkningens olika delar och arbetar alltid för att koreografin ska anpassas personligen efter åkaren.

Varje åkare har sina egna preferenser, styrkor och förutsättningar. Därför är en tydlig dialog med både åkare och tränare en viktig del av mitt arbete när vi skapar ett program. Genom detta arbetssätt vill jag skapa en spännande och genomtänkt koreografi som samtidigt är anpassad efter åkarens tekniska element och individuella förutsättningar.

Vad försöker du upptäcka hos en åkare när ni börjar arbeta tillsammans?

Mitt mål är att vi tillsammans ska skapa en relation och en miljö där åkaren känner att det finns utrymme att uttrycka sig – både genom sin åkning och genom att kunna säga till om en rörelse eller ingång känns obekväm.

Genom en öppen dialog med både ansvarig tränare och åkare kan jag bidra till att skapa ett program som uppfyller de förväntningar och önskemål som finns hos båda parter. Jag anpassar ofta rörelser efterhand och går regelbundet tillbaka under träningen för att korrigera eller förtydliga hur koreografin är tänkt att utföras.

För mig är det viktigt att åkaren känner sig bekväm med den tänkta koreografin, men också att personen förstår vikten av att fortsätta utveckla rörelserna under tävlingsprogrammets period. Koreografi är något som växer fram över tid och genom övning. Därför är det viktigt för mig att ha en dialog kring vad min, tränarens och åkarens gemensamma vision är för tävlingsprogrammet.

Hur arbetar du för att koreografin och uttrycket ska kännas som åkarens egna?

Som jag nämnt tidigare ser jag koreografi som något som växer fram och fortsätter att utvecklas med tiden. Jag har alltid med mig en egen vision in i arbetet, men tillsammans med tränaren och åkarens input anpassar jag sedan koreografin efter önskemål och förutsättningar.

Under koreografipassen märks det ofta tydligt vilka rörelser och uttryck som fungerar direkt och vilka som kräver lite extra arbete från åkaren. Vissa rörelser behöver kanske tränas hemma framför spegeln, medan andra behöver få mer tid under isträningen för att kännas naturliga.

Under ispassens gång brukar jag antingen korrigera rörelser eller stämma av med åkaren om det är något som inte känns riktigt bra. Tillsammans försöker vi då hitta ett sätt att få rörelsen att fungera, eller byter ut den mot något annat om det behövs.

I slutändan arbetar jag för att åkaren ska känna sig trygg och bekväm med sina program och att koreografin ska kännas som en naturlig del av den egna åkningen. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att åkaren har förståelse för att alla rörelser inte kommer att sitta direkt – det krävs ofta flera timmars aktivt arbete för att en koreografi verkligen ska kännas självklar och naturlig på isen.